Idag är det endast hundra dagar innan jag har packat resväskan och tar med mig större delen av min klass och lämnar detta kalla land för en vecka. En vecka i Turkiet som förhoppningsvis kommer ge mig bra minnen som jag kommer att ha med mig hela livet.(Bara hoppas att jag kommer komma ihåg något). Hundra dagar som kommer att flyga förbi, och innan jag vet ordet av det så kommer det vara här. Måste säga att jag är så sjukt taggad. En sista resa med min underbara klass. Men det är inte bara min klass som ska dit, Sanna ska dit, bo ca2km bort. Sofia ska till och med bo på samma hotell. Jag kan inget annat än att längta som tusan till denna resa kommer ske. 

 

Känner mig fri, men samtidigt väldigt låst. Fri från gipset som suttit fast allt för längre. Låst för att saker som gipset orkade ta emot klarar inte min svaga hand just nu. Så simpla saker som att ta på sig bilbältet eller dra ner BH-banden. Jag som hade förväntat mig att jag skulle kunna vara med på hockeyträningen senare ikväll, men det lär ju skita sig. Fick istället ett antal rehab-övningar som jag ska göra. Känns surt, när jag då förmodligen kommer missa det lilla som fortfarande är kvar. Att jag sen inte vet om jag är kvar nästa säsong, MODO matchen kan alltså ha varit min sista match. Sjukt tråkigt om det är så. 

Vilket jag egentligen tror alla vet är att jag sedan 4 veckor har en gipsad handled. För er som är norran läsare så körde jag INTE in sargen. Jag skulle vägga förbi en motståndare när vi körde ihop, vilket resulterade med en bruten handled. Hur som helst så är dagen jag har väntat på sen dess snart kommen. Imorgon klockan 2 ska jag till sjukhuset för att förhoppningsvis ta bort detta gips. De som har varit med mig någon gång under dessa veckor vet att jag har haft stora problem med gipsen. Och ja det är i plural, tror att jag bytte gips 5 gånger på lite mindra än 3 veckor. Tyvärr tror jag mina förhoppningar är lite för höga om imorgon, jag har nämligen fortfarande ont, vilket jag inte tycker man borde ha efter 4 veckor med gips. Men det återstår att se på morgondagens besök. 

 

 

Känner att allt rullar på så sjukt fort. För fort för att jag ska kunna hinna med. Studenten står framför mina fötter och jag är inte riktigt redo för det steget än. Hur mycket jag än vill att skolan ska vara över är jag inte redo. Jag vill inte lämna mina underbara klasskamrater, veta att vi inte kommer att träffas som vi brukar. Vad ska jag göra när jag vaknar upp där bakis efter studenten? Frågan jag ställer mig hela tiden, vad vill jag göra med mitt liv. Alla liv har blivit för stora för att jag ska kunna välja, för jag kan fortfarande inte svaret på de frågorna.